FBCA

Kombinerat kultur- och årsmöte hölls  den 22 april 2009.

Vår styrelsemedlem Monica Zak berättade om situationen i El Salvador och Honduras och vårt projekt där.

Bilder från årsmötet - klicka på dem för större version


Föredragshållaren Monica Zak visar några bilder hon tog i El Salvdor 1982 för bl.a. Anita Sand och Anne-Cathrine Rydberg

96-åriga Candelaria och hennes 75-åriga dotter blev mördade dagen efter Monica Zak fotograferade dem.

Sista bilden på människorättskämpen Marianella Garcia Villas. Några veckor senare var också hon mördad.


Författare, bibliotekarier, fotografer, filmare...det var många som kommit till för att lyssna och umgås.

Lottbordet ger inkomster till föreningens projekt.

Mat, vin och goda samtal avslutade kvällen.


Monica deltog som valövervakare vid det nyligen genomförda presidentvalet i El Salvador. Hon kommer därför att berätta om valet och dessutom om en bortglömd människorättskämpe, advokaten Marianella García Villas.

Marianella Garcia Villas skapade Kommissionen För de Mänskliga Rättigheterna i El Salvador. Det var hennes insamlade informationer om den fruktansvärda repressionen som ärkebiskop Oscar Romero läste upp under sina mässor som sändes ut på radio över hela ladet. Ärkebiskopen blev mördad, Marianella blev utsatt för mordförsök, men överlevde och tvingades gå i landsflykt. 1983 tog hon sig tillbaka och in de av FMLN befriade områdena. Monica Zak träffade henne där. Båda tvingades fly när Guazapa omringades av 4.000 soldater, båda överlevde arméns massaker på civila vid Tenango, men strax efteråt greps Marianella och torterades till döds på ett militärsjukhus.

I Monica Zaks intervju med henne någa dagar innan hon blev mördad sade hon: Jag är så otroligt lycklig. Här har jag sett ett nytt El Salvador växa fram. Jag är övertygad om att FMLN kommer att segra. Men de kan bara göra det med stöd från folket.

Nu, 26 år senare, har det skett.

FMLN vann. Marianellas dröm har äntligen gått i uppfyllelse, men till sin förvåning upptäckte Monica Zak att Marianella Garcia Villas och hennes orädda kamp för de mänskliga rättigheterna är helt bortglömd i El Salvador. Monica Hon kommer också att dela med sig av sina erfarenheter från inbördeskriget på 80-talet då hon gjorde en mycket intressant intervju med Marianella bara några dagar innan hon mördades.

Läs en första reserapport från Monica här nedan.

Kära vänner,
Jag har nu kommit tillbaka från Honduras och El Salvador.
Pengarna till Compartir anlände medan jag var där, de ska genast sätta igång att bygga ut biblioteket i Villa Nueva 2 med våra pengar. Jag var där och såg hur otroligt trångt biblioteket är, när de är mycket barn tvingas de låna ett rum av dagis. Verksamheten på biblioteken och deras 26 aulas pedagogicas ägnas mest åt läxläsning och att slå upp information som behövs för att de ska klara sina olika skoluppgifter. Bara en dag i veckan ägnas åt att högläsning, läsa i böcker och prata om böcker. La Montañita, Compartirs speciella verksamhet för barn som hamnat på gatan i de tre stadsdelar de arbetar, har tyvärr lagts ner. Det påstods att det var av säkerhetsskäl. Bl.a. ville föräldrarna inte att barnen skulle ge sig dit.
Den som arbetade med gatubarnen var en ung ganska nyutbildad lärare, Luis Bertran, en strålande förebild för killarna eftersom han är en av de få framgångrika boxarna i Honduras, en ung man som tränar, inte röker, inte dricker, inte använder droger och som fått flera unga grabbar i sin egen barrio att börja med boxning. Sedan gatubarnsprojektet stängts är det han som har hand om den lilla bokbussen. Den strålande pedagogen Aníbal har nu ett mer administrativt jobb inom organisationen och det är Luis som gör fyra stopp med bokbussen alla dagen utom lördagen. Han är inte lika skicklig som Aníbal, men har bra kontakt med barnen och väljer en liten historia ur en bok varje gång som han berättar. 30-60 barn kan komma åt gången.

Jag är med vid ett ett besök i Nueva Suyuapa. Inget barn jag talar med har en bok hemma, utom i några fall och då är det bibeln. I skolan de går finns det bara läroböcker.
Flickan Angi, 13 har tagit med sig sin lillasyster, 1,5.
 - Jag har kommit och lyssnat varje vecka i 3 års tid nu. Jag går i sexan. Jag kommer för jag vill höra historier. Vi är 8 syskon hemma, det är trångt och vi har inga böcker. Pappa är murare. Jag går nästan varje dag till biblioteket i Nuva Suyapa, det tar så där en halvtimme att gå dit. Fast vissa dagar får jag inte gå för mamma, då måste jag vara hemma och ta hand om mina småsyskon. Jag gör mina läxor när jag kommer till biblioteket. När det är klart tittar jag i böcker. Och läser. Jag älskar att läsa och att höra historier. Jag hoppas kunna fortsätta skolan efter sexan. Jag vill bli lärare.

Rosa Maria Niega, Compartirs direktör hälsade och tackade för föreningens engagemang.
Bl.a. sade hon:
 - Vi är så uppfyllda av det svåra som händer här, våldet, överfallen, vi pratar bara om det. Därför behöver vi berättelser som lyfter oss, fyller oss med magi och livsglädje. De gäller både barn och vuxna.

Compartir fick ju ett ett antal ex av Alex Dogboy, det fanns tyvärr inget enda ex kvar i biblioteken. De hade haft en liten bokcirkel kring boken och efteråt hade de givit bort böckerna. Det känns tråkigt eftersom det är den enda bok över huvud taget barn och ungdomar som skildrar Honduras.

Jimmy har lovat Compartir 40 ex av min och Bengt Arne Runnerströms bilderbok " La niña y la anguila " som släpps vid bokmässan i Guatemala i slutet av juli. Jag ska se till att det skrivs i böckerna att de tillhör Compartris bibliotek så att de inte försvinner.

Bokbussens bestånd av böcker var bedrövligt. Det var också ganska magert med bilderböcker och andra böcker som kan väcka läslust på biblioteken. När jag berättade att vi hade 30.000 som de kan köpa böcker för blev de glada. De kommer att skicka någon till bokmässan i Guatemala för att köpa in böcker. Jag och Bengt Arne ska med all sannlikhet vara där. De vill att jag tar med mig pengarna kontant, i dollar, eftersom det är så besvärligt med överföringarna.

Nu till El Salvador.

Vilken upplevelse! Vänstern vann och den blivande presidenten Mauricio Funes verkar så otroligt vettig. Valspråket under kampanjen var: Si se puede. Under valnatten när resultatet kom började folkmassorna ropa: Si se pudo!

Men jag upptäckte något bedrövligt. Människorättskämpen Marianella Garcia Villas är fullkomligt bortglömd i El Salvador. Ingen vet var hennes grav finns. Inga unga kan hennes namn. På den juridiska fakulteten får man lära sig namnet på en man, en annan jurist, som hon rekryterade sedan hon skapat Kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Också han dödades, men fyra år efter Marianella. Medan Marianella glömts bort finns hans namn finns på Universitets största samlingssal. Juridikstudierande måste läsa hans biografi och får frågor på det i sin examen. Man vallfärdar till hans grav, man har rest hans byst av honom inne i San Salvador. En enda yngre jurist jag talade trodde att han hört hennes namn: Han troddde hon varit gerillasoldat. På det fina museet Palabras y Imagenes höll man på att revidera en bok om viktiga kvinnor i El Salvador, inte ens där blev hon omnämnd.

Det här måste jag göra något åt. Vet inte riktigt hur.